En skildring från Palestina i ockupationens skugga
Jag går aldrig ensam mer är min första bok och som namnet antyder är det ingen faktabok. Inte heller är den ett försök att objektivt beskriva Palestina-Israelkonflikten. Jag tvivlar på att objektivitet är möjligt och allra minst när man som jag har tillbringat ett år i Palestina och sett den israeliska ockupationen genomsyra varje beståndsdel av samhället. Det här är min historia, varken mer eller mindre. Jag skrev den inte, den rann ur mig som en ren överlevnadsstrategi. Att skriva om det jag såg och upplevde var mitt sätt att andas under det året, som det har varit under större delen av mitt liv.
Att leva under ockupation är att dagligen konfronteras med ilska, bestörtning och en nästintill förlamande maktlöshet. Genom att skriva om mina upplevelser kunde jag finna tröst i att jag förde ut vittnesmål om det förtryck och de ofattbara orättvisor som drabbar generation efter generation palestinier, med omvärldens goda minne. Jag ville också ge en bild av vardagslivet i Palestina, som vi ytterst sällan möter. Jag tror att det finns ett behov av skildringar som går under ytan på en konflikt som vi nästan dagligen kan läsa om i media men som många har svårt att forma sig en uppfattning om. Alla politiska analyser och faktaböcker om Palestina-Israelkonfilkten till trots; det är sällan som det viktigaste, de mänskliga historierna kommer fram i detta faktaflöde. Då blir det väldigt svårt att förstå vad den här konflikten egentligen handlar om. Och varför den måste ta slut.
Palestina är ett komplicerat land som inte går att ringa in i en bok och definitivt inte kan beskrivas rättvist av en utomstående, som jag är. Men när jag har våndats över att jag aldrig kan få med precis allt som bör berättas, aldrig förklara helt, har mina vänner lugnat mig: ”Skriv bara om det du ser. Det räcker.” Så det har jag gjort.
Att leva under ockupation är att dagligen konfronteras med ilska, bestörtning och en nästintill förlamande maktlöshet. Genom att skriva om mina upplevelser kunde jag finna tröst i att jag förde ut vittnesmål om det förtryck och de ofattbara orättvisor som drabbar generation efter generation palestinier, med omvärldens goda minne. Jag ville också ge en bild av vardagslivet i Palestina, som vi ytterst sällan möter. Jag tror att det finns ett behov av skildringar som går under ytan på en konflikt som vi nästan dagligen kan läsa om i media men som många har svårt att forma sig en uppfattning om. Alla politiska analyser och faktaböcker om Palestina-Israelkonfilkten till trots; det är sällan som det viktigaste, de mänskliga historierna kommer fram i detta faktaflöde. Då blir det väldigt svårt att förstå vad den här konflikten egentligen handlar om. Och varför den måste ta slut.
Palestina är ett komplicerat land som inte går att ringa in i en bok och definitivt inte kan beskrivas rättvist av en utomstående, som jag är. Men när jag har våndats över att jag aldrig kan få med precis allt som bör berättas, aldrig förklara helt, har mina vänner lugnat mig: ”Skriv bara om det du ser. Det räcker.” Så det har jag gjort.
Utdrag ur "Jag går aldrig ensam mer"
- Ser du, det här är israelerna!, säger en man och sveper med handen ut över vad som tidigare var ett hem. Nu liknar det mest en stor skräphög med murbruk, plåt, smutsiga klädtrasor, sönderslagna möbler och glasskärvor om vartannat. Runtom i bråten gräver barn, kvinnor och män efter sina ägodelar, i hopp om att kanske hitta något som fortfarande är helt.
Fram till igår natt bodde en familj här. Nu har de förlorat inte bara sitt hus och sin nyligen inköpta bil som ligger hopknycklad vid sidan om det raserade huset. De har också förlorat en son och en bror. Han blev tjugofyra år gammal. Klockan fyra igår natt kom den israeliska armén till familjens hem och beordrade alla familjemedlemmar ut ur huset. Männen handfängslades och försågs med ögonbindlar. Alla utom äldste sonen Abed, som visar mig hur han först fick lägga sig raklång på marken med händerna över huvudet och en gevärsmynning i pannan. Sedan fördes han iväg av soldaterna. De placerade Abed längst fram, medan soldaterna gick bakom honom med skarpladdade vapen och letade efter Abeds bror i grannskapet. En säkerhetsåtgärd om någon skulle få för sig att angripa soldaterna. Det kallas att använda sig av mänskliga sköldar och är förbjudet enligt internationell lag. Till slut fann de brodern och Abed hörde skotten och broderns sista skrik. När familjen senare fann kroppen var den sönderskjuten, med ett stort hål i bakhuvudet.
Innan militären drog sig tillbaka klockan sex på morgonen, demolerade de familjens hus med en bulldozer. Nu går stora som små familjemedlemmar runt bland bråten och söker spillrorna av sitt forna liv. De har inte ens tid att sörja sin son, sin bror, de får fälla sina tårar medan de arbetar med att rädda vad som räddas kan.
Om en vecka skulle Abed ha gift sig men bröllopet är nu inställt på obestämd tid. Småsyskonensom rotar i ruinerna av sitt hem och ser sin mor och sin far gråta, vad ska det bli av dem? Vilken väg kommer de att välja?
Jag står där i husspillrorna med modern, fadern, systrarna och bröderna och försöker hitta orden som kan uttrycka vad jag känner för denna familj som har förlorat precis allt. Vad säger man? Jag kan bara ta moderns hand i min och viska ”jag är ledsen” medan bådas våra tårar rinner. För tusende gången frågar jag mig: Hur många fler mänskliga tragedier krävs innan det blir ett stopp på detta vansinne?
Foto: Emily Smith
Omslag: Carl Ehrenkrona, Ruin Förlag
Copyright: Johanna Wallin och Ruin Förlag
Fram till igår natt bodde en familj här. Nu har de förlorat inte bara sitt hus och sin nyligen inköpta bil som ligger hopknycklad vid sidan om det raserade huset. De har också förlorat en son och en bror. Han blev tjugofyra år gammal. Klockan fyra igår natt kom den israeliska armén till familjens hem och beordrade alla familjemedlemmar ut ur huset. Männen handfängslades och försågs med ögonbindlar. Alla utom äldste sonen Abed, som visar mig hur han först fick lägga sig raklång på marken med händerna över huvudet och en gevärsmynning i pannan. Sedan fördes han iväg av soldaterna. De placerade Abed längst fram, medan soldaterna gick bakom honom med skarpladdade vapen och letade efter Abeds bror i grannskapet. En säkerhetsåtgärd om någon skulle få för sig att angripa soldaterna. Det kallas att använda sig av mänskliga sköldar och är förbjudet enligt internationell lag. Till slut fann de brodern och Abed hörde skotten och broderns sista skrik. När familjen senare fann kroppen var den sönderskjuten, med ett stort hål i bakhuvudet.
Innan militären drog sig tillbaka klockan sex på morgonen, demolerade de familjens hus med en bulldozer. Nu går stora som små familjemedlemmar runt bland bråten och söker spillrorna av sitt forna liv. De har inte ens tid att sörja sin son, sin bror, de får fälla sina tårar medan de arbetar med att rädda vad som räddas kan.
Om en vecka skulle Abed ha gift sig men bröllopet är nu inställt på obestämd tid. Småsyskonensom rotar i ruinerna av sitt hem och ser sin mor och sin far gråta, vad ska det bli av dem? Vilken väg kommer de att välja?
Jag står där i husspillrorna med modern, fadern, systrarna och bröderna och försöker hitta orden som kan uttrycka vad jag känner för denna familj som har förlorat precis allt. Vad säger man? Jag kan bara ta moderns hand i min och viska ”jag är ledsen” medan bådas våra tårar rinner. För tusende gången frågar jag mig: Hur många fler mänskliga tragedier krävs innan det blir ett stopp på detta vansinne?
Foto: Emily Smith
Omslag: Carl Ehrenkrona, Ruin Förlag
Copyright: Johanna Wallin och Ruin Förlag
